Idag har vart en dålig dag. Iallafall på morgonen och sålänge skolan varade. Skolan har vart i två dagar sedan lovet, och jag är redan urless på skiten. Urless.

Jag vet att det finns folk som inte har möjlighet att utbilda sig och att man ska vara glad som får gå i skolan, och visst, det är jag. Men när man mår dåligt varje kväll då man lägger sig för att man vet att det är skola nästa dag, och må dåligt varje morgon för man vet att man kommer vara i skolan om några timmar. Och dessutom må dåligt hela skoldagen.. Då vet man inte om det är värt det. All press som är överallt, och alla krav man måste uppnå. Och speciellt alla krav på sig själv.. Och saker som man tycker är jobbigt och mår riktigt dåligt över, måste man ändå göra. Men jag antar att livet är så, man måste göra saker man inte vill, men om sakerna i fråga faktiskt är onödiga.. Är det då värt att gå och må dåligt över det i flera veckor? Att ha ont i magen dygnet runt?

Att isolera sig ett tag från omvärlden vore inte fel. Att bara få vara ett tag, utan någon som helst press eller krav. Att slippa ha ont i magen och må dåligt. Jag skulle inte tacka nej.

Min allra största rädsla är att jag ska förlora de som står mig allra närmast. Bara tanken gör så ont i mig. Verkligen ont. Ingen vill väl förlora sina nära och kära, och det är ju väldigt, väldigt förståeligt naturligtvis. Jag blir rädd av tanken, och får ont i magen. Man ska aldrig ta någon för givet, aldrig. Dock är det lätt att göra det, men man ska aldrig någonsin göra det.

En annan sak som jag är rädd för, är att misslyckas, tyvärr. Jag var dock mer rädd för det innan, så det har förbättrats lite, men inte helt och hållet än. Jag jobbar på det! Men jag tycker verkligen inte om när jag misslyckas, och jag tror att tanken på att man kommer göra det blir som en självuppfyllande profetia. Man måste lära sig att tro på sig själv, men det är svårt. Verkligen så svårt.

Annars har jag väl lite "små" rädslor, t ex är jag lite mörkrädd och lite smått rädd för spindlar, men det är inte så farligt.