Att allt ska vara så himla jobbigt hela tiden. Så himla svårt att förstå sig på.

Det är så fruktansvärt läskigt att ha en känsla inom sig själv, som man inte får bort. En känsla som sitter i SIG SJÄLV, och man gör allt för att få den att försvinna, men det gör den inte. Att den sitter där inne, och att den sitter i mig... Att det bara är jag som kan få bort känslan om det är någon, men inte ens jag kan det! Det är det som är så himla läskigt.

Minsta lilla sak nu för tiden får mig att börja darra, skaka, svettas och bryta samman. Allt som hörs när det är tyst. Allt som låter och allt som är oroligt. Och jag inbillar mig. Jag inbillar mig en massa saker hela tiden. Jag tror att jag vet, men det tar kol på mig.

Det jobbiga är att ingen set. Ingen förstår och ingen märker. Det spelar ingen roll om jag bara är en centimeter ifrån någon eller tio meter, det är ingen som märker i alla fall. Det är bara jag.

Att ha en känsla i sig själv, som bara envisas med att stanna där gör att allt blir så läskigt. Det är hemskt.

Är fortfarande så sjukt trött, funderar på om jag fått typ "trött-sjukan". Känns så i alla fall, har i princip bara vilat ända sen jag kom hem från skolan tills nu. Fast man måste ju få vara lite trött ibland ;)

Är det bara jag som haft värsta förhoppningarna ibland, och sen när man förstår att det är helt tvärtom blir man jätteledsen och besviken? Usch, den känslan suger!

Men nu ska jag nog fortsätta vila, haha. Tack för att ni läser bloggen och ha det bra!